Jag undrar varför det är så svårt att bara vara sig själv?
Jag menar inte att jag brukar sätta upp en mask eller spela en roll men hålla tillbaka det gör jag. Man vågar liksom inte riktigt visa vem man är av rädsla att man inte ska bli omtyckt..

Är i ett skede då jag bara behöver spy ut allt jag har i huvet!

Allt känns upp och ner. Jag tänker hela tiden att det ska ordna sig snart och bara bli bra men det är inte så. Jag blir sjuk gång på gång. Pengarna (åååååh dessa pengar!) räcker aldrig till. JAg har ingenstans att bo. Eller jo jag bor ju hos pappsen men kom igen hur kul är det att som 20 åring bli tvingad att flytta hem igen? Till råga på det så har jag ju gift mig och kan inte ens bo med min nya man. Skolan känner jag att jag har tappat totalt. Hade jag inte haft mina depptabletter vet jag fan inte hur det detta skulle gå. Inget tycks gå min väg. Jag vill bara lägga mig ner och sova tills allt blir bra igen. Slippa ansvar om så bra för en dag. Inga förpliktelser. Bli omhändertagen istället för att ta hand om alla andra. Så vil jag ha det igen. Det kommer ju aldrig bli så igen men jag önskar att det gick.
Murad och jag är i ett bra stadie just nu. Vi vet var vi har varnadra och litar på varandra. När vi bråkar löser vi det snabbt och smidigt. Men trots det känns det inte tillräckligt. Det är något som fattas i mitt liv men jag kan för allt i världen komma på vad det är. Och det är störande i min personliga utveckling. Att veta att man behöver något men inte veta vad. Ett ombyte kanske. Det är kasnke så att jag behöver "slösa" pengar på att åka bort bara jag och Murad en helg och bara tänka på oss.. Så kanske det blir..