Idag har det vart en skiiit dag! För det första är jag så otroligt trött att jag nästan somnar stående (!) och som om det inte räckte med det så ska alla jävlar bråka med en om ta mig fan allt! Den svenska sjukvården (sjukvård heter det ja, men det är inte mer än ett gäng med kvacksalvare!) är så totalt värdelös och "doktorerna" är så inkompitenta så det är inte sant åt det! Jag blir runtskickat till halva Uppsala för att ingen vet "vart jag tillhör" som det så fint kallas eller så vill de bara inte ta ansvar. Jag trodde minsann att läkarna var till för att hjälpa oss som behöver det men tydligen hade jag fel.. Oops my mistake!

Den ena säger att jag tillhör smärtkliniken, men när jag då pratar med dem så säger de att jag är helt avskriven från dem och att primärvården ska ta hand om mig. Okej säger jag för det var det jag har sagt från fösrta början till alla jag hart träffat inom vården. Då vänder jag mig alltså till min husläkar mottagning som svarar att NEJ! Du ska inte vända dig till oss! Det slutar alltså med att jag ÅTER IGEN kommer in på akuten. Där säger läkaren att "Här ska du inte komma!" Nehe, vart ska jag gå då?
Jag pratade även med min gamla vårdcentral som jag från och med idag är listat på igen och får hoppas att de hjälper mig så jag får den där förbannade medicinen! Att det ska vara så svårt, så omöjligt så.. Jag vet inte faktiskt.. Inget verkar ju funka och tyvärr är det de stackars sköterskorna som fått möta min vrede idag och den var inte lindrig vill jag lova!

Men vadå? Jag har ju ont eftersom ingen vill skriva recept på medicinen jag ska ha och mina plåster räcker inte som smärtlindring. Och ska jag överhuvudtaget kunna gå upp från sängen lär jag ju ska ha ngt att ta vid behov.

Svenska sjukvården: STEP UP! Ta ert ansvar va fan!
JAg kommer ju inte sitta hemma och hålla god min precis, jag är ju rätt dålig på sånt så de kommer förr eller senare få veta att de lever!


För övrigt då.. Jag har ju fått träffa miun moster Berit som kommit på besök hela vägen från Australien! Det var super mys och kul. Nästa vecka på tisdag ska nog kankse jag och syster Nathalie åka till Stockholm till andra moster Eva och hälsa på så vi hinner träffa Berit en gång till innan hon åker hem igen.. Hoppas jag får ihop det med skolan bara. Ja skolan ja! Det börjar på måndag vilket betyder att lilla Sandra börjar bli sååå nervös! Men det kommer att bli så bra så bra. Det ska bli så skönt att ha något att göra igen på dagarna. Och det är skönt att det inte är på distans som förra gången eftersom jag knappt kom utanför dörrarna då. Jag blev så jävla deprimerad av att vara så "inlåst". Det komnmer även att vara bra för mitt och Murads äktenskap att jag inte bara går hemma på dagarna. Grejen är ju att man till slut bara sitter och gör absolut ingenting! Jag behöver komma ut igen och lära känna nya människor. Och även att jag behöver ta upp kontakterna igen som jag har "tappat".
Jag behöver mina vänner för att orka.

Men all credit till Murad faktiskt. Att han står ut med mitt humör jag har fått och att han orkar med alla problem vi har stött på. Som med migrationsverket och polisen. Vi är nog ganska starka både han och jag. Vi har mycket som snurrar i huvudet men faller inte ihop ändå utan vi tar det som det kommer.

Så mycket mer har jag inte just nu. Så en kort sammanfatting:
Svensk sjukvård suger när man verkligen behöver dem,
Moster är i Sverige för första ggn på typ 12 år
och Murad och jag har en färgsprakande relation som kommer (hoppas jag och tror iaf) hålla livet ut.

Nu ska ha nsnart komma hem med Mr.Hoger som jag lovat mat. Det blir enchiladas alá Sandra! Mumsigt värre!


Tack för nu!

Allas eran egen Sandra!

Sista tiden har vart tuff.. JAg undrar hur Den som skapade oss tänkte faktiskt.. Jag menar det är inte okej att man ska behöva må så dåligt till och från.. Jag önskar faktiskt att man hade en liten fe.. Eller en älva som Tingeling som kanske kunde trolla bort allt skit.. Och trolla fram typ en smärre förmögenhet.. SKulle inte vara helt fel^^