DaG 10

Ingen bra dag idag....

Dag 9

Jag vill börja med att tillägna detta inlägget till min djupt älskade Murad!


"För en stund så föll jag. JAg ramlade ihop och världen rasade runt mig. Jag glömde en stund bort vem jag var, ÄR, och vad jag brinner för. Ingeting tycktes förståeligt. Men sen hörde jag något. Något som fick mig att minnas. Minnas vem jag är, vad jag kämpar och brinner för. Vår kärlek, vårt liv. Dig! Det var din röst som väckte mig. Så jag, jag föll igår. Riktigt illa föll jag. Men det spelar ingen roll idag. För jag låg inte kvar. Jag tappade bara fotfästet för en stund. Sedan reste jag på mig och bestämde att det inte var så farligt. För jag låg inte kvar utan jag gick upp och fortsatte blicka framåt."







Murad, jag vet att jag klantar mig ibland. Men jag mår bra nu. Var inte så orolig heller. Vi syns ju snart!

Dag 8 KVÄLL

Summering av dagen?

Jag har träffat min fantastiska läkare. Jag mådde så bra av att prata med ngn utomstående. Sen belönade jag mig mede en ny bok. Sedan drack jag kaffe. Sen träffade jag Dett och sen träffade jag svåger och lämnade nycklar. Sen träffade jag min stödlärare och la schemat. Och gnällde. Och grät(!!!!). Sedan åkte jag till Brottsunda och träffade "Mama" Marcell och Dett och Jojo. Det var mys. Sen kom Jojos vänner . Då orkade jag inte mer. Så då gjorde "mama" (som är en RIKTIG arabmamma) en ENORM matlåda till mig. Tack sa jag. Sen ville hon skicka med mig tårta. Nej då sa jag spara den till flickorna. NEJ SANDRA! MÅSTE DU ÄTA TÅRRRRRTA! DU STYLA MICKE SAKKER FRÅN OSS! DY MÅSTE ÄTA TÅRRRRTA JAG GJORDE TILL BARTA DIG! (Det är Jojos födelsedag) Sen har hon skällt på mig och sagt att jag är "DOMM" som inte hälsar på henne. JAG ÄLSKAR "MAMA" MARCELL!




Så nu ska jag äta tårrta!


JAg mår liiiiiite bra nu.. Men inte mkt.

Dag 8

Ja, dagen har ju knappt börjat så jag har ju inte så mycket att skriva kanske.

Natten har vart...lång. Jag har drömt konstigt igen de stunder jag lyckats sova. Jag ska snart träffa min läkare och min pappa har bett mig att be om insomningstabletter eller liknande. Jag vill be om ångestdämpande. Och kanske måste jag be om intyg fär mediciner inför den eventuella Irakresan. Jag vet inte hur hårt det är vad gäller sånt.

Ja, annars? Jag är otroligt häslosam numera. Jag lever på; Kaffe, nyponsoppa, nötter, kaffe, popcorn, BURN och kaffe. Om jag inte går ner i vikt av denna livstil så kommmer jag välan aldrig göra det.
På tal om viktnedgång så har Murad tappat i vikt. Stackaren kan inte äta maten i Flen. För oss som känner han så vet vi att han är otroligt kräsen med sin mat. Så om han någonsin frågar vad en Jansson Frestelse innehåller så är det potatis, lök, grädde och JULKRYDDOR! Inte anjovis. För det är fisk och han äter inte fick. Aldrig, inte någonsin. Förutom tonfisk för det är inte fisk. Bara kött från en. Enligt han.

Jag undrar hur kallt det är ute idag. Egentligen vill jag dra täcket över huvudet och glömma bort verkligheten, men det fungerar ju inte så. Så istället ska jag; Träffa läkaren, ta blodprov för inställning av Levaxin (ONT!), gå till skolan och prata schema med Eva Stensson (LOVE), hämta upp nycklar till Volvon, invänta Salah som ska hämta Vovlon, kanske åka till Johainna på tjejmiddag (mkt osäkert om jag orkar sånt) och sen ska jag hem och dö! Ni då?
Hur ser Er dag ut??

Dag sju

Idag är det exakt en vecka sedan Murad blev fångad. Jag hade någon konstig känsla av att det skulle bli lättare ju längre tiden gick. Men icke! Snarare tvärtom. Dagarna känns längre och längre och tyngre också.
Det kan bero lika mycket på sömnbrist som matbrist som på ångest. Välj och vraka huh?

Jag tänkte tala lite om mina nätter. Jag får MÅÅÅÅNGA komentarer från oroliga anhöriga som säger till mig att sova.
Men svara på detta; Skulle Ni kunna sova om det var eran make/pojkvän som blitt tagen?
Jag tror inte det.

Så fort jag lägger mig ner på kudden börjar tankarna svänga än mer. Och när jag till slut lyckas somna så kommer mardrömmarna. Jag har aldrig vart i Irak men tack vare min drömmar så kan jag tänka mig hur det kommer att bli. Dagarna är inte bättre än nätterna även om det är andra fasor jag möter då. Dels är jag rädd att få ett samtal som säger att "Tyvärr, han måste fara" och sen är det jobbigt att få avslag från media när man så väl behöver deras hjälp.

Jag går runt med en ångest klump i magen hela tiden men vissa stunder är den värre. Som på bussen. Speciellt på bussen. Alla Ni som känner mig vet att jag inte tycker om beröring om man inte TAR I! Tänk Er då när jag åker på en fullpackad buss. Det blev så illa att jag tappade andan och var tvungen att gå av massa hålplatser för tidigt.


Nu har jag gnällt klart för idag!

Har det jätte svårt just nu. Min make är utvisad och jag kan inget göra.. Jag känner mig så kraftlös, så maktlös så värdelös! Jag ka ninte ens få ut min man från förvaringen. Det är som ett stall för djur, jag lovar! Det är så smutsigt och hemskt där. Hur kan de som jobbar där gå upp på morgonen och tycka att det är okej? Att leva med sig själv när man förvarar stackars människor i en låst verksamhet.

Murad mår inte bra. Han försöker hålla ihop men det är inte lätt för han. Efter krocken jag var med om i fredags så grät han som ett litet barn. Han sa förlåt för att han vart så dum mot mig (under gånger som vi har bråkat i det förflutna) och att han vet att han inte säger så ofta till mig att ha nälskar mig och hur mycket. Sen sa han att jag är alt för han. Jag och hans mamma är på första plats.


Shiit! Jag älskar honom så mycket och kan inte tänka mig leva utan honom, men nu inser jag hur lätt jag kan förlora honom. Pga det äckliga systemet som vi har.
Jag hoppas på advokaten lyckas med de han ska göra.


Så trött jag är, helt slut. Känns som att jag går i en dimma.