Jag vill börja med att tillägna detta inlägget till min djupt älskade Murad!
"För en stund så föll jag. JAg ramlade ihop och världen rasade runt mig. Jag glömde en stund bort vem jag var, ÄR, och vad jag brinner för. Ingeting tycktes förståeligt. Men sen hörde jag något. Något som fick mig att minnas. Minnas vem jag är, vad jag kämpar och brinner för. Vår kärlek, vårt liv. Dig! Det var din röst som väckte mig. Så jag, jag föll igår. Riktigt illa föll jag. Men det spelar ingen roll idag. För jag låg inte kvar. Jag tappade bara fotfästet för en stund. Sedan reste jag på mig och bestämde att det inte var så farligt. För jag låg inte kvar utan jag gick upp och fortsatte blicka framåt."
Murad, jag vet att jag klantar mig ibland. Men jag mår bra nu. Var inte så orolig heller. Vi syns ju snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar