Har det jätte svårt just nu. Min make är utvisad och jag kan inget göra.. Jag känner mig så kraftlös, så maktlös så värdelös! Jag ka ninte ens få ut min man från förvaringen. Det är som ett stall för djur, jag lovar! Det är så smutsigt och hemskt där. Hur kan de som jobbar där gå upp på morgonen och tycka att det är okej? Att leva med sig själv när man förvarar stackars människor i en låst verksamhet.
Murad mår inte bra. Han försöker hålla ihop men det är inte lätt för han. Efter krocken jag var med om i fredags så grät han som ett litet barn. Han sa förlåt för att han vart så dum mot mig (under gånger som vi har bråkat i det förflutna) och att han vet att han inte säger så ofta till mig att ha nälskar mig och hur mycket. Sen sa han att jag är alt för han. Jag och hans mamma är på första plats.
Shiit! Jag älskar honom så mycket och kan inte tänka mig leva utan honom, men nu inser jag hur lätt jag kan förlora honom. Pga det äckliga systemet som vi har.
Jag hoppas på advokaten lyckas med de han ska göra.
Så trött jag är, helt slut. Känns som att jag går i en dimma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar