Idag är det exakt en vecka sedan Murad blev fångad. Jag hade någon konstig känsla av att det skulle bli lättare ju längre tiden gick. Men icke! Snarare tvärtom. Dagarna känns längre och längre och tyngre också.
Det kan bero lika mycket på sömnbrist som matbrist som på ångest. Välj och vraka huh?
Jag tänkte tala lite om mina nätter. Jag får MÅÅÅÅNGA komentarer från oroliga anhöriga som säger till mig att sova.
Men svara på detta; Skulle Ni kunna sova om det var eran make/pojkvän som blitt tagen?
Jag tror inte det.
Så fort jag lägger mig ner på kudden börjar tankarna svänga än mer. Och när jag till slut lyckas somna så kommer mardrömmarna. Jag har aldrig vart i Irak men tack vare min drömmar så kan jag tänka mig hur det kommer att bli. Dagarna är inte bättre än nätterna även om det är andra fasor jag möter då. Dels är jag rädd att få ett samtal som säger att "Tyvärr, han måste fara" och sen är det jobbigt att få avslag från media när man så väl behöver deras hjälp.
Jag går runt med en ångest klump i magen hela tiden men vissa stunder är den värre. Som på bussen. Speciellt på bussen. Alla Ni som känner mig vet att jag inte tycker om beröring om man inte TAR I! Tänk Er då när jag åker på en fullpackad buss. Det blev så illa att jag tappade andan och var tvungen att gå av massa hålplatser för tidigt.
Nu har jag gnällt klart för idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar