Vaffö, vaffö vafför dåda?!
Nu är det kväller äntligen! Murad har lagat lite mat (foul) till sig själv. MAmma har ätit upp en och en halv gurka idag. Jag vet att jag är gnatig och tjatar om henne hela tiden. Men ajg har liksom inte någon att prata med riktigt. Det är inte så att jag inte har några vänner, utan snarare så att jag inte vill tjata öronen av dem.
Iaf, människan (eller snarare djuret!) slutar aldrig att äta. Så fort hon har tuggat klart har hon redan planerat och fixat nästa ätbara ting.
Murad sa åt henne att han absolut inte tänker köpa mer att äta. Tyvärr kommer han inte att hålla det för dels behöver han äta själv och dels är han för snäll.
Hur kan man inte kunna säga nej? Det är ett mysterium för mig. Jag kan visserligen ha svårt att säga ifrån ibland. Men då handlar det främst om att jag tar på mig för mkt med t.ex. andra människors mående. Och då jag är empatisk som f*n blir deppig. Men Murad kan bokstavligen inte säga nej. Till någon. Folk kör över han jämt och ständigt!
Det gäller pengar, mat bensin och skjuts. You name it. Och han kan inte säga nej till mamma. Han säger saker som "Det är sista gången jag köper mat." eller "Hon får inte fler cigaretter nu!" För att fem minuter senare bryta det han just sagt.
Mamma var för övrigt skiiiit deppig när syster Nathalie åkte till Oman. Förmodligen för att hennes lilla "bank" inte var kvar.
Sen insåg hon att Murad har pengar. Hon är så ful. Tänker bara på sig själv. Finns fasiken ingen mer självisk och egoistisk person på världskartan!
I hennes värld är det bara "jagjagjagjagjagjag"!
Nej fy fan! Nu ska jag sluta gnälla och tjata! Varför låter jag en människa som hon äta upp min energi?
Det är precis det hon är, en energitjuv! JAg kan ju tyvärr inte gå bort från henne som man kan med vanligt folk. Men jag måste lära mig att stänga av och inte låta henne komma mig in i skinnet.
Over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar